Joanna Persman skriver om konst

Här kan du läsa de texter som Joanna Persman skrivit om utvalda konstnärer och verk som visas eller har visats på Argo galleri & konstdepå. Joanna Persman är konsthistoriker och frilansskribent, verksam bland annat som konstkritiker på Svenska Dagbladet.

Yvonne Jeppsson

Yvonne Jeppsson, olja på duk, 83×72 cm

”Är du förberedd? Vad gör du mot överflödet?”, undrade Henri Michaux (1899–1984), som skeptisk mot det mesta tecknade spontant och skrev i uppror mot det som begränsar. Yvonne Jeppsson är en av de målarna som har tecknat mycket. Hon har hittat sitt bildspråk någonstans på väg från det föreställande mot det abstrakta.

Ursprunget till verken utgör oftast något som fångat hennes blick. Ett enkelt föremål i rummet. En trasa, en väska, en torr kvist. Ibland ett landskap. Konstnärens intryck bearbetas och återspeglas efteråt i bilder. En individuell upplevelse gestaltas. Jeppsson är arvtagare till de romantiker som uppfattade naturen som själens spegel och till de modernister som i spontaniteten sökte sanningen. Hennes måleri är aldrig sentimentalt. Det vilar stabilt på den subjektiva gesten. Former glider och slirar. Det tydliga och igenkännliga försvinner mellan färgfläckar, luftlager och skälvande linjer. Känslan av spontanitet och improvisation i dessa verk har med själva arbetsprocessen att göra. Förarbetet – väntan på något som plötsligt berör och sökandet efter den rätta formen för att uttrycka det – kan ta mycket lång tid.  Slutskedet i sin tur – själva utförandet på papper eller duk – är en relativ snabb handling.

Och så står vi framför resultaten! Det är bilder i vardande, där det ursprungliga motivet glider undan. Stämningen är desto mer levande – som om allting framför oss hela tiden höll på att bli till eller falla sönder i sina minsta beståndsdelar. Yvonne Jeppssons måleri är nämligen aldrig statiskt utan vibrerar, andas och lever, om inte på duken så i betraktarens blick. Hennes konst är öppen och rik på anspelningar. Jeppsson pendlar obesvärat mellan små och stora format, mellan intima verk på papper och stora gestaltningar i det offentliga rummet. Oftast handlar hennes måleri om ett slags poetiskt rum för gåtfulla former och för själva ljuset. Det som man får gratis i akvarellen får man dock jobba hårt för på duken. Vattenflöden distribuerar färgpigment, medan pappret – själva underlaget – skänker ljuset. För att åstadkomma samma effekt i olja måste mediet tämjas. Yvonne Jeppssons pensel bestämmer dock alltid över duken.

Av Joanna Persman

Lovisa Ivenholt – Blå timmen

Lovisa Ivenholt, Blå timmen, Olja på duk, 155×200

Hennes virvlande kompositioner vibrerar av en otämjd energi. Färgerna exploderar. Lovisa Ivenholts målningar går gärna åt de dunkelt mustiga, både i fråga om formen och om innehållet. Det är dock snarast en ohämmad kraft än någon mörk dystopi som konstnärens palett representerar. Den tröga oljan är nyckfull och beroende på koloriten torkar den i olika hastigheter. Målningarna blir därmed ett resultat av strikt kontroll och spontana infall.

Gränsen mellan figurativt och abstrakt är utsuddad i dessa verk. De fångar sinnesstämningar utan att precisera vad som har skett. Utan att föreställa något beskrivbart är Iveholts väldiga målningar unga, rebelliska arvingar av 1600-talets takmåleri. Det handlar om illusionen av att något oerhört öppnar sig framför oss. Med minimal fantasikraft kan vi se rakt upp i en himmelsk härlighet eller blicka neråt mot Dantes inferno. Flammande rörelser på duken är som ett utbrott av rasande själar från underjorden. Blicken snuddar vid något som skulle kunna vara jordens innanmäte. Inom en annan skala rör man sig här mellan hänförelsen och underkastelsen, mellan ron och oron.

Allt skulle således kunna vara en romantisk symfoni över känslostormar. Naturen finns här på ett indirekt sätt – genom intryck och föraningar, men utan några direkta avbildningar. Lovisa Ivenholt använder sig av samma visdom som den brittiske romantikern William Turner (1775–1851). Måleriet behöver inte vara avbildande för att berätta. Det klarar sig ofta utomordentligt väl på sin förmåga att anspela. Det räcker att en berättelse i vardande endast svagt genljuder på en duk för att de ögon som söker en historia ska kunna hitta trådar att nysta i. Titlarna till verken (Blå timmen, I stormens öga, I,m the dragon, Uppkomst) är som sufflörer, som med en låg röst viskar nyckelorden.

Hur känns det när vinden plötsligt vaknar och på en timme klär av träden på höstfärgerna? Stormmolnens mörka skuggor smyckas av ett intensivt, pulserande punktljus, där solen trots allt försöker tränga igenom. Löven dansar sin oförglömliga balett i luften utan repetitioner eller en given koreografi. Hur upplever man det korta ögonblicket när dagen osynligt går över i natten? Skymningen förmörkar omgivningen. Månens första strålar väljer ut sina favoriter. Konturerna blir mjukare som om världen målade sig själv med en mjukare penselskrift.

Går man lite längre i tolkningarna så handlar det inte bara om årsskiftningar och dagsrytm utan om liv och död, om en hel evighet och om korta sekunder. Det är det inre livets drama snarare än den yttre verklighetens skiftande gång som Ivenholts expressiva måleri fångar. Att måla är ett sätt att fundera över de stora frågor som bor i det mest banala.

Av Joanna Persman

Thomas Edetun – Stöttad

Thomas Edetun, Stöttad, 40×40, 2017

Den italienske författaren Umberto Eco skrev att citat tvingar oss att gå igenom vad vi vet om andra texter och bilder, men också vad vi vet om världen. Thomas Edetuns måleri är en bekräftelse av denna tanke. Hans konst är som ett burget souvenirskrin med personliga hänvisningar, blinkningar och kommentarer till olika autonoma traditioner. Det förflutna och samtiden möts på Edetuns dukar. Konsten blir en form av humorladdat käbbel med John Constable, Camille Corot och Carl Fredrik Hill, för att nämna några. Anspelningarna på stormästarna går dock hand i hand med referenserna till populärkulturen. Vägskyltar, logotyper och andra vardagliga teckensystem dyker oförmodades upp på Edetuns bilder. Ibland, som om de var helt vilsna, slingrar sig överraskande textfragment mitt i motiven. De lyckliga, avsiktligt planterade ”felen” ger upphov till nya betydelser och omvärderingar av det som vi sett tidigare och av det som omger oss idag.

Landskap är ett återkommande motiv i Thomas Edetuns bildvärld. Verken kännetecknas av en underbart kreativ, givande obeslutsamhet – som om den ena handen målade figurativt, medan den andra var van vid ett abstrakt formspråk och avsiktligt saboterade alla onödiga övertydligheter. Resultaten är häpnadsväckande rebusbilder, där olika traditioner korsas. Det handlar inte bara om förbindelser utan kanske ännu mer om förvecklingar.

Färgtonerna kan plötsligt förändras. Ibland är kontrasterna så djärva som om hela koloritkartan kollapsade och som om den var en tonårsrevolt mot den dystra verkligheten. En avbild förvandlas till en humoristisk nidbild. Följer man penselstråkarnas koreografi är det lätt att få för sig att målarens hand stundom måste ha rört sig snabbare än ögat. Ändå kan det i vissa fall ta åratal av bearbetningar innan ett verk slutförs.

Stöttad är ett av de verk som skulle kunna vara ett kvickt metaverk och sammanfatta Thomas Edetuns konstnärliga praktik. Motivet påminner bland annat om solskensmålaren Johan Krouthéns ljusdränkta verklighetsutsnitt Halmstackar (1884)Edetuns formspråk är dock expressivt, dynamiskt och färgstarkt. Allting bygger på ett lekfullt kontrakt mellan disparata krafter. Stormväder drar över den lantliga idyllen. Molnen tornar upp sig. Stacken, som en är en komplex men kaotisk konstruktion av oräkneliga strån, står emot väder och vind, stöttad av några rakitiska pelare. Ta bort en av dem och allting rasar samman.

Av Joanna Persman