Lovisa Ivenholt – Blå timmen

Lovisa Ivenholt, Blå timmen, Olja på duk, 155×200

Hennes virvlande kompositioner vibrerar av en otämjd energi. Färgerna exploderar. Lovisa Ivenholts målningar går gärna åt de dunkelt mustiga, både i fråga om formen och om innehållet. Det är dock snarast en ohämmad kraft än någon mörk dystopi som konstnärens palett representerar. Den tröga oljan är nyckfull och beroende på koloriten torkar den i olika hastigheter. Målningarna blir därmed ett resultat av strikt kontroll och spontana infall.

Gränsen mellan figurativt och abstrakt är utsuddad i dessa verk. De fångar sinnesstämningar utan att precisera vad som har skett. Utan att föreställa något beskrivbart är Iveholts väldiga målningar unga, rebelliska arvingar av 1600-talets takmåleri. Det handlar om illusionen av att något oerhört öppnar sig framför oss. Med minimal fantasikraft kan vi se rakt upp i en himmelsk härlighet eller blicka neråt mot Dantes inferno. Flammande rörelser på duken är som ett utbrott av rasande själar från underjorden. Blicken snuddar vid något som skulle kunna vara jordens innanmäte. Inom en annan skala rör man sig här mellan hänförelsen och underkastelsen, mellan ron och oron.

Allt skulle således kunna vara en romantisk symfoni över känslostormar. Naturen finns här på ett indirekt sätt – genom intryck och föraningar, men utan några direkta avbildningar. Lovisa Ivenholt använder sig av samma visdom som den brittiske romantikern William Turner (1775–1851). Måleriet behöver inte vara avbildande för att berätta. Det klarar sig ofta utomordentligt väl på sin förmåga att anspela. Det räcker att en berättelse i vardande endast svagt genljuder på en duk för att de ögon som söker en historia ska kunna hitta trådar att nysta i. Titlarna till verken (Blå timmen, I stormens öga, I,m the dragon, Uppkomst) är som sufflörer, som med en låg röst viskar nyckelorden.

Hur känns det när vinden plötsligt vaknar och på en timme klär av träden på höstfärgerna? Stormmolnens mörka skuggor smyckas av ett intensivt, pulserande punktljus, där solen trots allt försöker tränga igenom. Löven dansar sin oförglömliga balett i luften utan repetitioner eller en given koreografi. Hur upplever man det korta ögonblicket när dagen osynligt går över i natten? Skymningen förmörkar omgivningen. Månens första strålar väljer ut sina favoriter. Konturerna blir mjukare som om världen målade sig själv med en mjukare penselskrift.

Går man lite längre i tolkningarna så handlar det inte bara om årsskiftningar och dagsrytm utan om liv och död, om en hel evighet och om korta sekunder. Det är det inre livets drama snarare än den yttre verklighetens skiftande gång som Ivenholts expressiva måleri fångar. Att måla är ett sätt att fundera över de stora frågor som bor i det mest banala.

Av Joanna Persman